Thomas Lundén och stipendiaten som blev ambassadör
Thomas Lundén kom till Svenska institutet 1986. Tidigare var han verksam som forskare och 2002 återvände han till universitetsvärlden. Nu är han professor i kulturgeografi vid Södertörns högskola. Under sina 16 år på SI ansvarade han bland annat för forsknings- och studentutbyten och var ordförande i en av institutets stipendienämnder.
I början handlade mitt arbete på SI mycket om förhandlingar. En delegation från Sverige reste ned till något europeiskt land för att förhandla om olika utbyten. Studenter och forskare från Sverige fick finansiering för att resa utomlands och vice versa. Jag var särskilt i Östeuropa. De där åren slöt vi avtal med länder som Albanien, Tjeckoslovakien och Sovjetunionen. Hundratals kulturutövare och akademiker kom till Sverige på utbyten vi förhandlat fram.
Förhandlingarna var mycket formella: det var flaggor på bordet och män i kostym. I december 1988 var jag i Tallinn med en stor delegation. Då hade de ställt den fria estniska flaggan på bordet bredvid den sovjetiska och det hade jag inte sett förut. Något höll på att hända. Men vi trodde att det skulle ta många år innan Estlands flagga fick vaja över Tallinn och att landet skulle bli fritt. Men nu blev det inte så.
En av stipendiaterna som kom till Sverige tack vare våra avtal med Sovjet var en estnisk historiker, Margus Laidre. Tidigare kom det mest folk som Moskva hade godkänt och vi misstänkte faktiskt att en del av dem var ryska industrispioner. Men i slutet av 1980-talet började det lätta och mer fritänkare forskare fick chansen. Margus var en sådan. Han var drygt trettio år gammal och han hade lärt sig utmärkt svenska i Estland och skrev en bok om Karl XII:s fälttåg i Baltikum.
Under 1991 gick det snabbt i Estland och i slutet av sommaren landet utropat sig självständigt. Ingen visste vad som skulle hända, om ryssarna skulle gå in.
I början av september fick jag ett samtal från Laidre, som forskade i Uppsala. Han sa att han behövde tala med mig. Det har var på den tiden då Svenska institutet satt i Sverigehuset på Hamngatan i Stockholm och jag tog emot Margus på mitt rum på tredje våningen. Han undrade om det gick att göra ett avbrott i studietiden i Uppsala. Jag undrade naturligtvis varför han ville skjuta upp sin forskning. Då berättade han att regeringen i Tallinn hade ringt upp honom och ville att han skulle bli det fria Estlands ambassadör i Stockholm!
Vid den tidpunkten hade Estland haft en fri regering i tre veckor. Den nya regeringen hade snabbt rensat ut alla Moskvatrogna och nu behövde Estland få fram folk som kunde bli tjänstemän och diplomater. Margus talade ju svenska och de tyckte att han var perfekt för uppdraget. Att han var 30 år och inte hade någon erfarenhet var tydligen bara en fördel. Jag gav honom uppskov så klart och sen blev han ambassadör.
Efter några år i Stockholm kallades Margus hem till Estland och efter det blev han ambassadör i Tyskland. Han gjorde spikrak karriär helt enkelt; nu är han ambassadör i London. Vi har fortfarande kontakt och i Tallinn har den estniska flaggan vajat i många år. Men forskningen i Uppsala blev Margus Laidre aldrig färdig med.