Per-Axel Hildeman hjälper Ingmar Bergman med engelskan våren 1959
Per-Axel Hildeman var direktör för Svenska institutet 1963-1977. Dessförinnan hade han bland annat varit chef för institutets Londonkontor (1958-62) . Det blev många möten med fascinerande kulturpersonligheter under tiden i den brittiska huvudstaden. I dag bor han i Kristineberg i Stockholm med sin hustru.
Åren 1946-1973 hade Svenska institutet ett kontor i London, där jag arbetade i fyra år. Chefen för SI:s kontor var knuten till ambassaden som handläggare av kulturärenden. Kontoret och direktörsbostaden fanns i ett vackert hus i ”Georgian Style”. Adressen var 49 Egerton Crescent och det låg en bra bit ifrån ambassadens kansli. Vad som dolde sig bakom denna adress var väl oklart för många. The Swedish Institute? Det hände att engelsmän ringde och trodde att vi var ett massageinstitut.
Åren i London hörde till de allra bästa under min tid vid Svenska institutet; självständigt arbete, spännande möten med kulturpersonligheter från hela världen. En av dem var Ingmar Bergman.
Vid den här tiden hade The British Film Institute upptäckt Bergman och våren 1959 hade man i nära samarbete med Svenska institutet arrangerat den första stora serien Bergmanfilmer i det nybyggda National Film Theater i London. I samband med filmvisningarna visades också en utställning på temat svensk film. Naturligtvis ville vi gärna ha över Bergman själv, medan den här serien pågick. De första sonderingarna var inte så uppmuntrande. Här hade vi att göra med en strängt upptagen man. Men slumpen kom oss till undsättning.
Sedan 1954 var Ingmar Bergman chef på stadsteatern i Malmö och för att få över honom bjöds teatern till London för att göra ett antal föreställningar av Faust. Jag såg föreställningen i London, huvudrollen spelades av Max von Sydow. Flera i ensemblen kom att göra flera av Bergmans stora roller.
När vi nu hade celebert besök i London ville Sveriges ambassad gärna bjuda på mottagning efter premiärföreställningen. Jag minns att en tre-fyra av skådespelarna, bland annat von Sydow, kom för sent till ambassaden – avsminkningen hade tagit tid – och maten var slut. Det hade tagit tid med avsminkningen tror jag. Nu fick sen-komlingarna istället följa med oss hem till Egerton Crescent på en bit mat. Några dagar senare hade vi hela ensemblen hemma hos oss. Det blev en munter samvaro.
Bergman själv dök dock aldrig upp på ambassaden. Han var mycket svåråtkomlig och var sällan på sitt hotell. Jag kunde emellertid framföra en inbjudan till lunch från British Film Institute. Och nu ställde han upp. Runt bordet fanns olika höjdare från filmbranschen och andra som Film Council ville visa en särskild ynnest. Som medarrangör i Bergmanveckorna var jag den andre svensken som bjöds in. Värden placerade mig snett mitt emot Bergman vid det långa lunchbordet för att jag skulle kunna rycka in om hedersgästen till äventyrs stakade sig på engelskan. Han hade emellertid inga svårigheter med språket. Jo, vid ett tillfälle behövde han assistans. Där satt vi och pratade på. Och så plötsligt lyfte han blicken åt mitt håll och såg stint på mig. "Vidskepelse" väste han. "Superstition" väste jag tillbaka. Jag brukar tänka på det där. Det är ett ord som måste höra till de centrala i den Bergmanska vokabulären.
Efter lunchen skulle Bergman hälsa på sin syster och jag följde med i taxin. "Du förstår väl nu, att du är världsberömd" minns jag att jag sa, men vad han svarade på det kommer jag inte ihåg.