John Walldén om svensk musik i Wuppertal
Efter många år som chef för Svenska institutets dåvarande kulturavdelning flyttade John Walldén 1985 till New York. Detta första UD-uppdrag följdes 1969 av placering I Bonn som kulturråd. Från det nyss återförenade Tyskland erinrar han sig ett överraskande arrangemang i början på 90-talet.
Om kulturella insatser utomlands råder förtfarande två olika filosofier. Den första är lätt nationell och går ut på att man skickar ett färdigpackat evenemang till i bästa fall lyckliga mottagare i det andra landet. Då kan man också lätt få med inslag som gläder det egna näringslivet. Den andra modellen innebär att man lagt örat mot rälsen och kommit underfund med vad som är av särskilt intresse för en aktuell målgrupp i det andra landet.
Tidigt samarbete med blivande mottagare viktigt. Har man riktig tur och ett bra kontaktnät, kan man få uppslag till projekt som verkar rentav framvuxna i mottagarlandet. I Bonn hade jag flera kontakter med små entusiastiska föreningar som ägnade sitt intresse åt svenska tonsättare. De var tacksamma för materialgåvor och en eller annan sverigeresa och gladdes oftast åt det exotiska eller romantiska hos komponister däruppe i norr.
En pigg förening i Wuppertal i den väldiga delstaten Nordrhein-Westdalen (NRW) berättade för mig att man höll på att intressera stadens livaktiga kulturnämnd – staden har egen symfoniorkester – för vår Allan Pettersson. Ett par konserter verkade tänkbara, och man bjöd mig som gisslan till ett av de första sammanträdena. Stämningen var entusiastisk, och staden Wuppertal antydde att man kanske kunde intressera ytterligare någon stad. Jag fick senare rapport om att jovisst, nog fanns det intresse, men man hade inte tillräcklig kännedom om Allan Pettersons produktion. Man visste att där fanns värdefulla verk, men man hade inte hört dem.
Jag lovade att till nästa sammanträde medföra CD-skivor och ringde snabbt till Svenska institutet. I en blixtaktion störtade Karin Friberg och Lena Daun på dokumentationsavdelningen ut och trålade ihop vad Stockholms musikaffärer hade på lager. Ett rejält paket nådde ambassaden med expresspost.
Till sammanträdet i Wuppertal strax efteråt hade man kallat långt fler orkesterchefer från hela NRW än vad jag hade anat. På bordet spred jag ut skivorna som snabbt försvann. Nu drogs hela NRW in i projektet: en mängd städer planerade konserter, hela organisationen växte och flyttades till Köln. Gästspel från Sverige blev en möjlighet, och resultatet: Den största utländska musikmanifestation som Sverige kunnat glädja sig åt under senare år.