Jan Lundblad och stiftelsen som blev en myndighet
Jan Lundblad kom till Svenska institutet som ung jurist i början av 1970-talet. Under sina drygt trettio år vid institutet var han bland annat sekreterare i institutets styrelse. Åren innan pensioneringen han titeln verksjurist. På 1990-talet spelade han en viktig roll när Svenska institutet blev en myndighet.
Svenska institutet grundades som en ideell förening, men när jag började hade man sedan några år ombildat institutet till en stiftelse. Det var en märklig ordning. SI saknade det som brukar utmärka en stiftelse: ett stort kapital. Institutet disponerade bara statens pengar; vi hade inga egna. Vid något tillfälle undersöktes vad vi faktiskt ägde och summan som redovisades för styrelsen var 3 000 kronor om jag minns rätt.
Stiftelseformen skapade problem. Bland annat var personalen aldrig formellt stats-anställd. Det innebar till exempel att vi som arbetade på SI inte hade tillgång till företags-hälsovården, till skillnad från statligt anställda. En annan egendomlighet var att UD kunde gå in och ändra i beslut som vi fattat. Vid ett tillfälle ville SI ge ett stipendium till en person, men då meddelades från UD:s representant i styrelsen att vi nog inte borde göra det. Den tilltänkta stipendiaten kom från ett land som UD inte tyckte om vid den här tidpunkten och därför blev det inte heller något stipendium.
I slutet av 90-talet kom så det som blev sista spiken i kistan för stiftelseformen. Riksdagen fattade beslut om en ny stiftelselag som reglerade hur stiftelserna skulle arbeta. Egentligen handlade detta mest om de privata stiftelserna, men vi påverkades också. Den 1 januari 1997 började lagen gälla. Senare samma år fick vi vårt uppdrag från regeringen och då var det bara att konstatera att det inte gick ihop. Regeringen och den nya lagen ställde helt olika krav, bland annat gällde det hur vi skulle avrapportera verksamheten. Situationen hade blivit absurd.
I det läget satte jag mig – lagom oombedd så där – och skissade på en plan för att ta oss ur situationen. Det gick ut på att SI skulle ombildas till en statlig myndighet. Vi hade fått persondatorer då och det störde ju ingen om jag lät fingrarna gå över tangentbordet. Det blev en promemoria av det där och först var tanken att den skulle gå som en bilaga till SI:s budgetunderlag till regeringen. Så blev det dock aldrig, tiden var inte mogen. Men på något sätt hamnade en kopia av det jag skrivit på UD. Jag och den administrativa chefen kallades över till UD i all tysthet. Inte ens direktören på SI, Per Sörbom, visste något. Det visade sig att UD såg positivt på myndighetsidén.
Per Sörbom var först skeptisk. Han tyckte att en stiftelse hade en friare ställning än en myndighet. Jag tror det handlade lite om en romantisk föreställning om att kulturell verksamhet skulle bedrivas i stiftelseform. Men Per Sörbom ändrade sig och i mitten av april skulle styrelsen fatta beslut om att ansöka hos regeringen om att bli en myndighet. Styrelsemötet hölls i Paris och på planet ned dit satt jag bredvid Lars Engqvist, ordföranden i styrelsen. Han påpekade att vi i och med myndighetsformen blev mer självständiga. Det står ju i regeringsformen att ingen myndighet – inte ens UD – får bestämma hur en annan myndighet ska agera. Det grämde mig mycket att jag inte hade kommit på det där själv.
När styrelsen väl fattat sitt beslut gick det fort. Snart hade riksdagen klubbat igenom den nya ordningen. Därmed slapp institutet ur en märklig belägenhet som vi befunnit oss i sedan 70-talet.
Av Jan Lundblad