Gabrielle Sjöstedt och utställningen Kära barn i Paris
I 35 år har Gabrielle Sjöstedt arbetat som förlagsredaktör på Svenska institutet. Hon har hållit i arbetet att ta fram otaliga böcker och broschyrer om Sverige och svensk kultur på många språk. Men vid sidan av arbetet som redaktör på SI i Stockholm har Gabrielle också följt med institutets utställningar utomlands. Särskilt väl minns hon en utställning om svenska pappor på det svenska kulturhuset i Paris.
Inför Sveriges första ordförandeskap i EU 2001 bestämde SI att satsa på ett engagerande projekt med hög Sverigeprofil: Ulla Lembergs fotoutställning Kära barn, om män, barn och jämställdhet. Jag reste runt i Europa med utställningen som visades i sex olika städer under ordförandeskapshalvåret. Till utställningen med sina stora vackra färgfotografier av pappor med sina barn och texter med männens egna tankar och känslor, hörde en bok som jag var redaktör för. I anslutning till utställningen arrangerade vi på alla visningsplatser seminarier om jämställdhet.
I Paris visade vi Kära barn på Centre Culturel Suédois, det svenska kulturhuset som SI driver. Detta vackra 1600-talspalats i Marais-kvarteren fylldes till bredden när vi bjöd in till en paneldiskussion om män och föräldraskap. Bland annat fanns den franska jämställdhetsministerns stab i publiken. På den tiden, det här var december 2000, hette ministern Ségolène Royal…
Först visade vi film: en fransk dokumentärfilmare hade intervjuat en rad svenskar om deras tankar om män och pappaledighet. En bankdirektör var en av de medverkande. Man fick följa honom på arbetet på banken, där han var chef över flera hundra anställda, och han berättade bland annat att pappaledighet var den bästa kompetensutvecklingen för anställda. Från banken följde kameran honom sedan till dagis och hur han hjälpte sin unge på med galonbyxorna för att sen handla middagsmaten på väg hem.
Efter filmen var det dags för panelsamtal med bland andra nyutnämnda JämO Claes Borgström. Men när även bankmannen från filmen reste sig för att gå upp på podiet utbröt stormande applåder! Alla dessa behärskade och svårimponerade parisiskor – som vanligt var det mest kvinnor i publiken – reste sig för att hylla den här bankdirektören som vi flugit ned! Jag har aldrig varit med om maken. Ovationerna ville inte sluta. Efteråt sa flera kvinnor ur publiken att ”låt oss flytta till Sverige”.
Tydligen fick också jämställdhetsminister Royal en positiv rapport från seminariet, för i den franska lagstiftning om föräldraledighet som kom senare fanns tydliga drag av hur vi valt att göra i Sverige.
Efter alla succéer i Paris, Bryssel, Luxemburg, London och Madrid drabbades Kära barn av ett bakslag. Mitt i Italien, på väg till sista utställningsplatsen – ett kloster i Neapel – stals den lastbil som fraktade utställningen. Allt var borta: bilderna, armatur, fullskriven gästbok, allt! Och vi hade bara tre dagar innan utställningen skulle öppna i Neapel! Vi arbetade dygnet runt och kunde ersätta en del av det som försvunnit, men riktigt lika bra som i Paris blev det inte.
Senare fick jag höra från vår ambassad i Rom att det var den albanska maffian som stulit lastbilen och därmed lagt vantarna på en svensk utställning om barnlediga pappor…