Birgitta Lönnell med minnesbilder från den första designutställningen i Kina sedan Mao tog makten
SI:s utställningsverksamhet var på hög nivå och omfattande under 70- och 80-talen. Det stora intresset för Kina såg annorlunda ut då. När SI tog kontakt med den svenska ambassaden i Peking 1975 angående en eventuell svensk utställning till Kina och vi fick svaret att man ville ha en designutställning 1976 var det smått sensationellt. Landet hade, sades det, haft fem internationella utställningar efter andra världskriget, och vår utställning skulle bli nummer sex i raden.
Vägen blev lång; jag trodde inte utställningen skulle bli av överhuvudtaget. Mao dog och en jordbävning drabbade Peking. Vår samarbetspart Arkitektförbundet hade tänkt visa utställningen i sina lokaler, men dessa skadades i jordbävningen. Om jag minns rätt blev förbundet istället inhyst i ett tält i en park, men kommunikationerna fungerade trots allt.
Svensk Form utformade utställningen. SI betalade. Svensk Forms VD Lennart Lindkvist, arkitekten Ingald Anderson och jag anlände till Peking en timme innan Hua Kuo-Feng skulle utropas till ny ledare på Himmelska fridens torg. Vi fördes i ilfart dit och befann oss bland ett hav av blåklädda kineser och röda fanor, och vi kände historiens vingslag. Ytterst få utlänningar befann sig på plats. När vi kom till utställningslokalen hade utställningen redan packats upp; kineserna kunde namnen på föremålen. Bland de blåklädda ”arbetarna” befann sig, sades det, en av Kinas främsta arkitekter.
Vi ville ställa upp möbler och inredning efter västerländsk modell. Här gällde dock andra premisser. Vi skeppades, något motvilligt, till Shanghai, och sedan Nanking där vi som västerlänningar fick en lång svans av intresserade bakom oss. Sedan for vi till Suchow, en vacker gammal stad, där det kändes som om tidskapseln fört oss ett par hundra år tillbaka i tiden.
Tillbaka i Peking, där stolar hamnade upp och ned, eftersom folk ville se hur de var gjorda. Utställningsdesignen ändrades ordentligt. 50 000 besökare kom under några veckor, alla särskilt inbjudna. Frågan var ständigt: ”Kan vi ta in fler?” Jag minns särskilt en grupp som studerade lampor som om de var underverk.
Vi hade seminarier, och de svenska experterna jobbade nattetid för att besvara alla frågor. En första gryning för modern design i Kina?
Ingen kinesiska bar smycken eller var sminkad; en cykel och en radio var lyx. Utanför Peking Hotel hängde vitkålsblad på tork.
Projektet blev en framgång. Man ville ha ytterligare en utställning. Det blev svenskt sekelskifte. Order: inga nakenbilder.
Pontus Grate från Nationalmuseum åkte till en av utställningsplatserna, vilken visade sig vara en miljonstad. På nätterna satt konststuderande och kopierade de svenska konstnärerna – månne det utvecklades en och annan Wilhelmson? Konsten var helt ny för dem. Ville vi ha intresse för en svensk utställning var Kina Platsen.