En anglosaxisk koloni där kinesiskan är framtiden
Det finns de som klagar på att svenskarnas språkkunskaper blir allt sämre: i skolan orkar inte eleverna lära sig grammatik, och när ungdomar pratar svenska blandar de ihop sitt eget språk med engelskan. Men är det verkligen så illa? Kanske är det bara så att tiden, skolan, världen och språken förändras …
Lyssnar man på svensk radio eller tv kan man få intryck av att språkkunnandet är på topp. Där uttalas utländska personnamn och geografiska namn väldigt likt originalspråket. Och svenska folket tar efter och gör likadant. Det är egentligen inte så konstigt – i ett litet land med ett litet språk får man lära sig att försöka vara språkligt artig gentemot sin omvärld. Ungefär så resonerar man i alla fall på de statliga radio- och tv-kanalerna, även om det inte alltid räcker riktigt ända fram. Alla kan ju inte behärska alla språk.
Franska för damer och tyska för herrar
Men vilka främmande språk kan man då förvänta sig att svenskarna verkligen kan, förutom sitt ”andraspråk” engelskan? Förr var det ganska enkelt. Man kunde helt enkelt chansa på att det gick att prata tyska med de svenska männen och franska med kvinnorna. Om man generaliserar lite var nämligen franskan flickornas språk och tyskan pojkarnas i skolan. Något av den uppdelningen finns kvar, men rejält försvagad – antalet elever som läser tyska har till exempel halverats på tio år.
 |
| Elin Fahlby. Foto: privat |
Elin Fahlby har just börjat gymnasiet i den sydsvenska staden Kristianstad. Hon följer delvis den gamla traditionen genom att läsa franska, men funderar också på att lära sig teckenspråk. För Elin Fahlby är nya språk ett sätt att erövra mer av världen:
– Jag är intresserad av kultur och hur det ser ut i olika delar av världen. Då kan språk vara en väg till förståelse. Vi får dessutom mer och mer kontakt med främmande språk i vår vardag, och det är ju inte alltid engelskan räcker till.
Spanskan tar över
Om man får tro Elin är främmande språk oftast varken favoritämne eller hatobjekt i skolan, utan snarare ett nödvändigt ont. Elin berättar att när det var dags att välja språk ville de flesta läsa spanska. Det är en trend som gäller hela Sverige – på bara tio år har spanskan växt förbi både franskan och tyskan som det största språket i skolan efter engelskan. Men det finns också de som lär sig något helt annat, som till exempel italienska, ryska, kinesiska eller teckenspråk.
 |
| Jonatan Ringenson. Foto: privat |
Fast intresset är kanske ändå inte riktigt så stort som mångfalden kan ge sken av. Det finns också en hel del elever som undviker språk så långt det går. Säger man grammatik får många svenskar något oroligt i blicken, och kanske har just den utbredda grammatikskräcken gjort att språken tappar mark. Jonatan Ringenson, som är 21 år och sedan ett par år tillbaka studerar ryska på Stockholms universitet, kommer ihåg att grammatiken i alla fall gjorde tyskan impopulär i skolan:
– Det var många som valde spanska för att de trodde att det gick lättare att få bättre betyg då än om man läste tyska som hade besvärligare grammatik. Men det är över huvud taget inte så hög status på språk i skolan. På mitt gymnasium var vi bara 21 elever som läste språklig inriktning.
Alla tror på kinesiskan
För att motivera fler att ägna sig åt språkstudier infördes 2010 ett system med extra meritpoäng som man får lägga till sitt gymnasiebetyg om man väljer att läsa fler språk. Det kanske inte kan bota grammatikskräcken, men i bästa fall får det fler att lära sig språk. I så fall skulle de svenska exportföretagen kunna andas ut, för många av dem oroar sig för att de snart inte kommer att kunna rekrytera personal som kan kinesiska, spanska eller tyska.
Just de tre språken dyker upp både här och där, bland annat i Språktidningen. (Ja, svenskarna är faktiskt så pass språkintresserade att en sådan tidskrift har blivit en succé.) Tidningens läsare har nämligen också röstat fram kinesiska, spanska och tyska som de viktigaste studiespråken i framtiden. Att tyskan skulle få revansch är inte alldeles självklart, men både spanskan och kinesiskan har redan varit på frammarsch i tio år – på svenska universitet och högskolor har de fått ungefär 1 000 fler studenter vardera jämfört med för tio år sedan.
Både Elin Fahlby och Jonatan Ringenson satsar för egen del på helt andra språk, även om båda två är helt övertygade om att det är kinesiskan som har framtiden för sig. Men inte ens kinesiskan lär kunna hota engelskans position – det är inte utan orsak som Sverige kallas för en anglosaxisk koloni.
Av Maria Kapla och Johannes Ståhlberg
2011-10-06
 |
Maria Kapla och Johannes Ståhlberg är frilansjournalister och har tidigare arbetat som svensklektorer i Ryssland. |
Åsikterna som framförs i artikeln är skribenternas egna.