Svensk fotboll – bland Glennar, makrillar och gnagare
Det finns ett Sverige som är långt ifrån lagom, och dit jantelagens långa arm inte räcker. På fotbollsläktaren får man vara störst, bäst och vackrast. Man får vara stolt över sin egen tradition – och avundsjuk på andras. Hat och retsamhet samsas med självironi och humor.
 |
| IFK-fans. Foto: Ciprian Gorga/Scanpix |
Alla heter Glenn i Göteborg,
alla heter Glenn i Göteborg,
alla heter Glenn, alla heter Glenn,
alla heter Glenn i Göteborg!
När IFK Göteborg spelar match skrålar de blåvita supportrarna sin Glenn-sång för full hals. Det är svårt att riktigt uppfatta melodin, men orden når i alla fall fram. Vad handlar det här om egentligen? Ingen i laget har hetat Glenn sedan 1987, och bara 0,1 procent av Göteborgs män har Glenn som tilltalsnamn.
Svaret döljer sig i den legendariska laguppställningen från 1982. Det året vann IFK Göteborg allt: Allsvenskan (den högsta serien i Sverige), Svenska cupen och UEFA-cupen. Hela fyra av lagets elva spelare hette Glenn, och namnet har nästan blivit en symbol för Göteborg – på samma sätt som fiskeindustrin.
Fisk i Göteborg – apor och råttor i Stockholm
Andra versen i Alla heter Glenn lyder också mycket riktigt Alla rensar fisk i Göteborg. Det är inte heller någon slump att lokalkonkurrenten GAIS gärna kallar sig för Makrillarna, och enligt dem själva finns det en slående likhet mellan spelarnas grönsvartvita dräkter och makrillens randiga skinn. Den göteborgska identiteten handlar alltså mycket om fisk. Eller fesk som det heter på dialekt – det gäller nämligen att uttala rätt om man vill smälta in i en hejaklack. Sjunger man Glenn-sången på annan dialekt än göteborgska kan den lätt uppfattas som en nidvisa.
I Stockholm är det andra djur som gäller. Där kämpar apor och råttor om herraväldet på och utanför fotbollsplanen:
På Skansen finns schimpanser med långa bamburör.
De jagar små råttor och steker dem i smör.
Och har de inget smör så steker de i flott,
och har de inget flott så käkar vi dem rått!
Schimpanserna i hejaramsan symboliserar Djurgårdens IF. Egentligen skulle de nog föredra det officiella smeknamnet Järnkaminerna, men stadsdelen Djurgården förknippas trots allt med Skansens djurpark. Råttorna däremot kommer från Solnaklubben AIK, som också kallas för Gnaget. Det smeknamnet är lite svårare att förklara, men legenden säger att klubben en gång i tiden var så fattig att spelarnas svarta tröjor blev urtvättade och råttfärgade.
Dialekt och klass skapar identitet
Hur som helst är Stockholmsklubbarna AIK och Djurgården bittra fiender, och supportrarna älskar att smäda varandra med barnförbjudna visor som gärna anknyter till djurtemat. Men när Gnaget ger svar på tal är det inte längre lika positivt att vara en apa:
Va ere som klättrar i buren, va ere som låter som ett djur?
Va ere som stinker så jävligt? Jo, det är en apa i en bur!
Ramsan ska förstås uttalas på stockholmska, där e-ljud och assimilationer förvandlar vad är det till va ere. Fast när det gäller Stockholm, fotboll och dialekt kanske ändå Hammarby IF är den mest framträdande klubben. Den bildades bland arbetarna på Södermalm, och kom att präglas av såväl arbetartillhörigheten som den speciella form av stockholmska – söderslang eller ekensnack – som pratades där. (Eken var slang för Stockholm.)
Söder är inte längre en arbetarstadsdel och söderslangen har jämnats ut. Ändå lever identiteten kvar hos fotbollssupportrarna och i deras hejaramsor – särskilt i relation till det ”fina” Djurgården. Liknande motsättningar finns i de flesta städer: i Göteborg är GAIS arbetarlaget, medan Örgryte IS räknas som lite förnämare.
Kaxiga och blygsamma skåningar
I jordbrukslandskapet Skåne, Sveriges tredje fotbollsregion, är Mjölkkossan det enda djuret bland fotbollens smeknamn. Hon återfinns i Helsingborgs IF, eftersom klubben är känd för att ha stor publik och alltså drar in mycket pengar. Annars ser sig gärna Malmö FF som storebror – många storspelare har fostrats i klubben, och främst av dem alla är förstås Zlatan Ibrahimovic.
Utanför Malmö tog det tid innan Zlatan blev erkänd. Kanske tyckte många svenskar att han tog för stor plats och helt enkelt var osvensk till sin stil. Själv lär Zlatan ha sagt att "alla har sin spelstil. Alla kan inte vara likadana, men just i Sverige är det elva man och alla ska vara likadana. Jag är inte det.”
I dag är det få som tvivlar på Zlatans förmåga på fotbollsplanen. Det har skrivits böcker, vetenskapliga artiklar och flera poplåtar om honom – den riktiga superhiten, Who’s Da Man, framfördes 2006 av sjuåriga Frans:
Ingen kickar fotboll som han:
Zlatan, jag säger Zlatan!
Svenskens hopp, vår superman:
Zlatan, jag säger Zlatan!
I love you, Ich liebe dich:
Zlatan Ibrahimovic!
Men fjärran från Zlatans kaxighet och kändisskap kämpar ett av Allsvenskans mest medelmåttiga lag, Trelleborgs FF. Och de vet om det själva – eller vad sägs om den här hejaramsan:
Inget guld och inga pengar,
ingen jävla tradition.
Vi är bara TFF ifrån vackra Söderslätt,
och vi kommer aldrig vara nummer ett.
Av Maria Kapla och Johannes Ståhlberg
2010-03-09
 |
Maria Kapla och Johannes Ståhlberg är frilansjournalister och har tidigare arbetat som svensklektorer i Ryssland. |
Åsikterna som framförs i artikeln är skribenternas egna.