• Om Sverige och svenska språket
  • Litteratur
  • Musik
  • Samhälle
  • Språk
  • Om Sverige
  • Översätt ord i artiklarna

Motion för kung och fosterland

Reinfeldt är långt ifrån den första bland Sveriges ledare som motionerat. Många minns fortfarande ”tenniskungen” Gustaf V, men mest känd är förstås den skidåkande landsfadern Gustav Vasa. Som förebild är den senare kanske inte så lyckad – utan vare sig uppvärmning eller systematisk träning kastade han sig år 1521 ut på en nio mil lång urladdning i ospårad snö. Prestationen blir inte mindre av att den blivande regenten enligt dagens historiker förmodligen inte ens kunde åka skidor.

Starten har precis gått för det 87:e Vasaloppet och 14 730 skidåkare ger sig iväg. Foto: Vasaloppet

Elitmotionärer och soffpotatisar

Oavsett hur mycket sanning det ligger i legenden om Gustav Vasa, har den i alla fall gett upphov till Sveriges största och längsta skidtävling. Den första söndagen i mars varje år går startskottet för Vasaloppet, som inklusive alla extratävlingar som Tjejvasan och Halvvasan lockar nästan 60 000 åkare. Starten i Sälen är en myllrande folkfest, där motionärer och världselit står och trängs i spåren med adrenalinet pumpande i ådrorna. Vid målgången i Mora nio mil senare är det betydligt glesare mellan åkarna, för trots att det serveras rikligt med blåbärssoppa längs vägen är det många som aldrig orkar fram.

Å andra sidan finns det också de som aldrig verkar få nog. Vasaloppet ingår nämligen i kraftprovet ”En svensk klassiker”. Den innebär att man under ett och samma år genomför Vasaloppet, Vätternrundan (300 kilometer på cykel), Vansbrosimningen (3 kilometer i kallt älvvatten), och Lidingöloppet (30 kilometer löpning). Men riktigt så besatt av motion är vi svenskar oftast inte. På vasaloppssöndagen ligger de flesta gärna kvar i sängen i lugn och ro, tar en lång frukost framför tv:n och njuter av andras ansträngningar. Ändå lurar det dåliga samvetet någonstans i bakgrunden – det har redan gått två månader sedan nyårsafton, och löftena om ett nytt liv har hittills bara resulterat i ett dyrt träningskort som knappt använts. Visserligen har det betalats av arbetsgivaren, men ändå …

Soffpotatisen sneglar skuldmedvetet mot sin stegräknare som oturligt nog ligger väl synlig bredvid fjärrkontrollen. Alla på jobbet deltar nämligen i tävlingen ”Vem går längst?”, där arbetslagen tillsammans ska samla ihop så många kilometer som möjligt på ett år. Just nu toppar kollegorna på ekonomiavdelningen statistiken. Här gäller det att skärpa sig, för man vill ju inte vara den som drar ner resultatet och förstör för de andra.

Gympapass hos Friskis&Svettis. Foto: Friskis&Svettis/Alvreten

Bli frisk och cool med motion

Metoderna för att lura de slöaste svenskarna att börja röra på fläsket blir mer och mer fantasifulla. Med hjälp av motion ska arbetsprestationerna upp och sjukskrivningstalen ner. Sedan 2004 kan läkarna till och med skriva ut motion på recept som ett komplement till mediciner. Fortsätter svenskarna i samma stil kommer snart en majoritet av oss att träna minst tre gånger i veckan – de flesta helt frivilligt. Och det behövs, för drygt hälften av de svenska männen och mer än en tredjedel av kvinnorna är överviktiga.

Hurtbullen – den vältränade men löjliga figuren i toppluva som brukade flåsa förbi i parken – är ett minne blott. Dagens motionär är lite småfet, men cool, självmedveten och inte rädd för att bära tajta träningskläder. Aktiviteterna har också uppgraderats. Den raska promenaden har förvandlats till powerwalk, och motionscykling har blivit till spinning. Fast gympa är fortfarande gympa, även om den är väldigt mycket hetare än tidigare. Den ledande arrangören Friskis&Svettis har ökat sitt medlemsantal med 120 procent på tio år, och är nu uppe i en halv miljon medlemmar.

Finns det då ingen form av motion som inte är trendig i detta land? Det skulle i så fall vara idrott som föreningen Korpen anordnar, men den är lika populär i alla fall. Korpens lokala klubbar erbjuder motion i nästan alla former man kan tänka sig som till exempel korpfotboll, korpinnebandy och korpvolleyboll. Där är det aldrig för sent att bli en Zlatan – åtminstone inte på ens egen nivå. Risken är förstås att det är så kul att man börjar träna mer och mer, blir bättre och bättre, klättrar i det interna korp-seriesystemet och plötsligt inte längre är vanlig motionär utan heltidsmotionär.

De svenska motionärerna rör sig fortare och fortare. I täten svettas ungdomar, kvinnor och högutbildade. Kvar i soffan slappar fortfarande många av de medelålders fäderna och makarna. Men det kommer nog stegräknarna och pulsmätarna snart att ändra på. Något Vasalopp blir det kanske aldrig tal om, men lite stavgång runt kvarteret och en kopp blåbärssoppa ligger definitivt inom räckhåll.

Av Maria Kapla och Johannes Ståhlberg
2011-03-16

Maria Kapla och Johannes Ståhlberg är frilansjournalister och har tidigare arbetat som svensklektorer i Ryssland.

Åsikterna som framförs i artikeln är skribenternas egna.