Ett besök i den klonade svenska småstaden
Vi befinner oss mitt i folkmyllret på en gågata någonstans i Sverige. Det känns som om vi har varit här förut. Är vi i Falun, Kristianstad eller Örebro, eller kanske på en helt annan plats? Svaret är att vi är ingenstans och överallt – i centrum är alla svenska städer ganska lika.
 |
| Centrum i Nässjö. Foto: Gabriel Hildebrand/Riksantikvarieämbetet |
Inlindade i filtar sitter frusna kafégäster och kisar mot solen över den italienska kaffesort som är hetast just nu. Vi slår oss ner under ett värmeparasoll och låtsas, precis som alla andra, att vi är på kontinenten. Men det räcker att öppna ögonen och se sig omkring för att förstå att vi sitter på en svensk uteservering på en svensk gågata i en svensk stad. Menyn talar sitt tydliga språk: bland smoothies, chai latte, biscotti och wraps finns extra stora kanelbullar.
Kanske kan det verka lite konstigt att menyn (förutom kanelbullarna) är så internationell, men svenskarna vill gärna ligga i framkant när det gäller trender. Så var det också på 1960- och 1970-talet. Hela Sverige skulle moderniseras och bli funktionellt. Gamla opraktiska men pittoreska hus revs för att ge plats åt biltrafik och den nya tidens strama arkitektur i betong och tegel.
Allt började med Domushuset
Fortfarande med kanelsmak i munnen strövar vi vidare längs gågatan och hamnar på ett torg. Vi stannar framför en stor tvåvåningsbyggnad med kantiga betongpelare. Huset ser så vanligt ut att man nästan inte ser det, men för 50 år sedan var det symbolen för den nya tiden. Alla städer med självaktning skulle ha ett av Kooperativa förbundets Domusvaruhus, och i rask takt byggdes 200 stycken runt om i landet. Den klonade svenska staden hade börjat växa fram.
Vi lämnar Domus, som nu egentligen heter Coop (även om många fortfarande använder det gamla namnet av bara farten) och fortsätter över torget. Det är tydligt att formgivningen är genomtänkt för att passa de radikala nybyggnationerna för 50 år sedan: rationellt och tillgängligt, men fritt från romantik. Fortfarande finns en snitslad bana av serviceinrättningar för kultur, vardag och fest. När man väl har ställt bilen i Domus parkeringshus finns allt inom räckhåll. Från vår utkikspunkt vid korv- och kebabvagnarna på torget har vi god överblick: Biblioteket, Apoteket, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Systembolaget.
Men vänta nu – en sak verkar stadsplanerarna ha glömt. Var är Posten? Flera brevbärare cyklar förbi på sina gula cyklar som om ingenting har hänt, men något postkontor syns inte längre till. Dagens generation av djärva förnyare har helt enkelt rationaliserat bort det. Nu behöver man inte ens lämna Domushuset för att köpa frimärken eller hämta ett paket, för mataffären har sin egen lilla postavdelning.
 |
|
På 60- och 70-talet revs många centrum för att ge plats åt de nya Domusvaruhusen. Nu är de flesta ombyggda till gallerior men Domus i Gällivare (bilden) finns kvar.
Foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet |
Butikskedjorna dominerar
Däremot får man ge sig ut på gågatan för att shoppa. Det finns mycket att välja på, men när vi strosar förbi skyltfönstren känns alltsammans egendomligt välbekant. Det är samma klänningar, samma borrmaskiner, samma smycken och samma teveapparater som i alla andra städer. Är det någon form av statligt monopol? Nej, men efterhand som varuhusen byggdes försvann de små butikerna, och i stället utvecklades rikstäckande kedjor inom alla branscher.
Butiken Hennes i Västerås har knoppat av sig och blivit till en H&M-affär i varje stad. Ungdomsmodet på Junior Center i Helsingborg har blivit JC (Jeans and Clothes) med hela folket, och hemmafixarna har fått tillgång till Sveriges största pappadagis, Clas Ohlson, i sin egen stad – tidigare fick man beställa varorna på postorder från byn Insjön i Dalarna. Liknande historier finns bakom sportaffärskedjan Stadium, smyckesbutiken Guldfynd, hemelektronikaffären Expert och många andra.
Stationen och Pressbyrån hör ihop
Men handla kan vi lika gärna göra hemma. Tåget väntar inte, och det börjar bli dags att dra sig mot stationen. Det brukar inte vara svårt att hitta dit – följer man gågatan och spanar lite åt sidorna så kommer man förr eller senare rätt. När en gul och blå skylt med texten ”Pressbyrån” dyker upp närmar vi oss målet.
För 110 år sedan fick Pressbyrån ensamrätt att sälja tidningar i området kring järnvägen. I dag har kombinationen vänthall och Pressbyråkiosk blivit så självklar att något monopol inte längre behövs. Det fixar sig av sig självt.
Se bara på oss: vi köper snabbt en tidning och varsin pappmugg med kaffe innan vi hoppar ombord på tåget och lämnar den svenska staden åt sitt öde. När kaffet är urdrucket kommer tåget att ha rullat vidare genom landet och in i nästa stad – men hur den ser ut behöver vi inte tala om. Det vet nog de flesta redan.
Av Maria Kapla och Johannes Ståhlberg
2010-01-22
 |
Maria Kapla och Johannes Ståhlberg är frilansjournalister och har tidigare arbetat som svensklektorer i Ryssland. |
Åsikterna som framförs i artikeln är skribenternas egna.