• Om Sverige och svenska språket
  • Litteratur
  • Musik
  • Samhälle
  • Språk
  • Om Sverige
  • Översätt ord i artiklarna

Sommar, sommar, sommar, det är dans i Folkets Park

Sommar, sommar, sommar, det är dans i Folkets Park
Sommar, sommar, sommar, hjärtan skärs i trädens bark
Jag vill viska i ditt öra, just de orden du vill höra
(Melodi: Sten Carlberg, text: Eric Sandström 1951)

Sen julikväll, någonstans i Sverige. Utanför Folkets Park står en röd buss med svarta eldsflammor och namnet ”Lasse Stefanz” skrivet i jättebokstäver. Musiken hörs ända ut – en djup, len mansröst höjer sig över taktfasta basgångar. Ibland bryter tonerna av en saxofon fram genom mattan av elgitarr, keyboard och trummor.

Därinne myllrar golvet av dansande par, många av dem ungefär jämngamla med bandmedlemmarna. De sex medelålders männen i jeans och likadana, röda skjortor står nästan helt stilla på scenen. Sångaren har ett litet välansat skägg, och under hans stora cowboyhatt sticker en hästsvans fram. En kvinna ur publiken stämmer lite generat in i refrängen. I kväll har just hon bjudits upp på scenen av sina idoler i bandet. 

Lasse Stefanz bildades redan 1967 och turnerar ständigt Sverige runt med sin dansmusik.

”Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv…” Många klämmer i. Lasse Stefanz har hållit på i drygt 40 år och har en trogen publik. I dansbandsvärlden verkar de största banden ha långa bäst före-datum. Sven-Ingvars, Thorleifs, Streaplers, Matz Bladhs, Berth Idoffs, Sten och Stanley, Drifters – alla har de anor från 50- eller 60-talet.

Namnet avslöjar soundet

Ett klassiskt dansband döps ofta enligt ett speciellt mönster. Först behövs två mansnamn, och därefter helst ett s eller z som avslutning. Ser man en skiva med Lasse Stefanz behöver man alltså inte ens lyssna på musiken för att bestämma genre på gruppen. Det finns förstås undantag som bekräftar regeln – Vikingarna, med den legendariske sångaren Christer Sjögren i spetsen, är namnet till trots fortfarande omåttligt populära även om bandet lades ner 2004.

Från början kallades dansbanden för popgrupper och var lite ungdomligare än i dag. Sven-Ingvars från Värmland tolkade gamla folkliga danslåtar på ett nytt och rockigare sätt. Andra inspirerades mer av schlagermusiken. Först på 70-talet nådde man fram till det slutgiltiga sound som gäller fortfarande: lagom långsamma, taktfasta, enkla melodier som går att dansa bugg eller foxtrot till – en svensk rock´n´roll-country med stänk av schlager. Språket är oftast svenska, och innehållet romantiskt och nostalgiskt.

Dans i Folkets Park

Dansbandens naturliga hemvist var och är folkparkerna, ett slags nöjesställen som finns i varje större by med självaktning. I början av förra sekelskiftet drog den spirande socialdemokratin igång folkparksbyggena för att ge arbetarna en plats för rekreation och kultur. I första hand ville man erbjuda teater och bildning, men egentligen var det dans och uppträdanden som efterfrågades. Kampen mellan finkultur och folklig underhållning ställdes på sin spets under 40-talet, då till och med Sveriges riksdag debatterade det så kallade ”dansbaneeländet”. Vissa ansåg nämligen att dansen skadade ungdomens moral.

Generation efter generation av artister har slagit igenom tack vare turnéer i folkparkerna. Under krigsåren vann schlagerdrottningen Ulla Billquist allas hjärtan med Min soldat, en succélåt som fortfarande lever kvar i svenskarnas medvetande. Tio år senare var det bandyspelaren Gösta ”Snoddas” Nordgrens tur. Utan att göra sig till blev han närmast en superstjärna med låten Flottarkärlek. Kontrasten till rocken som sedan tog över var enorm. Kanske för stor – ganska snart dök dansbanden upp och konkurrerade ut de djärvare rockartisterna från folkparkernas scener.

Hatad och älskad

I dag är dansbandsmusiken stor i Sverige och Norge. Samtidigt har den aldrig riktigt erkänts som verklig kultur, utan förlöjligas gärna och anklagas för att vara smetig och själlös. Publiken framställs som lantliga och obildade töntar utan smak.

Det är lätt att driva med fenomenet dansband – likriktningen, de omoderna kläderna, det välkammade håret och de enkla rimmen lockar till skratt hos vissa.

Thorleifs, med en gedigen skivsamling bakom sig, kom 2009 ut med ytterligare ett album, Sweet Kissin' In The Moonlight.

Men för de som älskar dansband är musiken förknippad med glädje, gemenskap och möten. I den lilla orten Malung i Västerdalarna samlas närmare 40 000 entusiaster en vecka varje sommar för att dansa till de största banden. Överallt i byn står husvagnar och husbilar uppställda, och dansbandsmusiken strömmar från scener, cd-spelare och radioapparater. Hjärtat i hela festivalen är naturligtvis folkparken Orrskogen.

Antalet besökare ökar med flera tusen per år. Dansband verkar vara på väg uppåt igen: TV-programmet Dansbandskampen från 2008 blev en succé. Vinnare i första omgången blev Larz Kristerz, som nu turnerar runt i folkparkerna med sin typiska 70-talsstil. Det som från början var en skämtsam hyllning till de tidiga dansbanden visade sig vara just vad folk ville ha. Dansband ska inte vara nydanande och häftiga, utan gärna väcka minnen av en svunnen romans i Folkets Park:

Jag minns så väl den första gången, min vän. Vi möttes, det var sommar och jag fann kärleken.
Ur Två mörka ögon. Text: Bert Månsson

Svenska filmer med dansbandstema

Black Jack. Regissör: Colin Nutley. Spelfilm från 1990.
Leende guldbruna ögon. Regissör: Emiliano Goessens, Anna Hyllander. Sändes som tv-serie i SVT 2007.

Av Maria Kapla och Johannes Ståhlberg
2009-06-03

Maria Kapla och Johannes Ståhlberg är frilansjournalister och har tidigare arbetat som svensklektorer i Ryssland.

Åsikterna som framförs i artikeln är skribenternas egna.