Varför översätta Tranströmer – och hur?
”Jag tror att det är viktigt att man kan identifiera sig med poesin man översätter”, påpekade Tomas Tranströmer om sin egen roll som översättare i en intervju 1981. När man talar med de personer som under lång tid också arbetat nära med hans ord är det lätt att, mellan raderna, ana ett särskilt närhetsförhållande mellan översättare och text.
 |
| Tomas Tranströmer, Nobelpristagare i litteratur 2011, har mottagit en rad priser och utmärkelser. Foto: Fredrik Sandberg, Scanpix |
Den slovenska översättaren Mita Gustinčič Pahor undervisar i svenska vid Ljubljana universitet. Hon behärskar flera språk, men har de senaste åren alltmer koncentrerat sig på svenskan. För ett par år sedan utgav hon den i hemlandet mycket uppmärksammade urvalsvolymen Skrivnosti na poti ["Hemligheter på vägen"] (Študentska založba, 2010), som tillsammans med den tidigare utgivna Napol dokončana nebesa ["Den halvfärdiga himlen"] (Študentska založba, 1998) fullbordar utgivningen av Tranströmers samlade produktion på slovenska. Efter närmare 400 boksidor är hon väl förtrogen med den Tranströmerska poesins egenart och de krav den ställer på översättaren. Men detta har inte avskräckt Mita Gustinčič Pahor nämnvärt.
– Litteraturforskaren Sven Nyberg har sagt att Tranströmer "söker något okänt, något som man kan ana sig till, men som är svårt att fånga med ett sakligt utredande språk". Det håller jag med om. Ändå tycker jag inte att själva metaforerna är så svåra att översätta språkligt sett, men att det snarare kan vara svårt att bilda ett fungerande sammanhang av alla de bilder som Tranströmer sammanför.
Till svårigheterna hör, enligt Mita Gustinčič Pahor, också sådant som är tätt sammanbundet med det svenska språkets själva beskaffenhet, ord och begrepp som saknar ordagrann motsvarighet i slovenskan.
– Som exempel på oöversättliga ord och uttryck kan jag nämna "barvinterdag", som jag översatt som "vinterdag utan snö" och "skär" – "liten ö". Förutom ord finns det förstås också en rad andra saker som är svåra att översätta eller som inte riktigt fungerar på slovenska, medger hon och nämner ordklasser som presens particip, skillnader i bestämd form, tempus och så vidare.
– I mitt fall var det också svårt att behålla de sapfiska och alkaiska versmåtten. Dels på grund av slovenskans egenskaper och dels kanske på grund av att jag själv inte är poet, säger hon vidare och påpekar att hon nog anser att bildspråk och tema många gånger måste gå före form vid översättandet av Tranströmers dikter.
Maria Cristina Lombardi är översättare och lärare i svenska och i nordisk litteratur vid universitetet "l'Orientale" i Neapel. Efter att ha översatt det hittills största urvalet av Tranströmers poesi till italienska, Poesia dal silenzio ["Tystnadens poesi"] (Crocetti, 2001), är hon väl medveten om vad hennes slovenska kollega menar. Utöver det förtätade bildspråket, som Lombardi menar är det i Tranströmers poesi som är svårast att översätta, är det just de skandinaviska referenserna som mest frekvent ställer till det för översättaren. Inte minst när det gäller naturen.
– I Sverige har flertalet fågelarter och växter populärnamn, och folk känner till dem. I Italien har man inte samma förtrogenhet med naturen, och dessutom benämns växter och djur oftast bara med sina latinska namn. Därför blir konnotationen en helt annan i den italienska översättningen jämfört med originalet.
Det är av den anledningen inte ovanligt att översättare konsulterar tolkningar till ett tredje språk under arbetet. Mita Gustinčič Pahor medger att hon haft visst stöd av Robin Fultons engelska översättningar (publicerade i The Great Enigma: New Collected Poems, New Directions, 2006). Detta för att få bekräftat att hon tänkt i liknande banor som andra översättare gjort och för att se hur dessa gått till väga med de oöversättliga elementen i Tranströmers dikter.
 |
| Tranströmers poesi finns översatt till ett 60-tal språk. |
”Koncentrationens konst” viktig
Robin Fulton, en av de mest namnkunniga översättarna av Tranströmers verk, är sedan flera år bosatt i Norge. Trots sin förtrogenhet med det typiskt skandinaviska, delar Fulton sina bägge kollegers uppfattning om att de nordiska miljöerna ibland kräver kreativa lösningar. Han menar att många av svenskans till synes allra enklaste ord, till exempel "torp", ofta kan ställa till problem eftersom de bygger på kulturella snarare än lingvistiska skillnader. Ändå vill han särskilt framhålla andra textspecifika egenskaper som han menar lätt kan förbises.
– På många sätt är Tranströmers språk tämligen rättframt. Något som ger det han säger extra tyngd och laddning, och detta är något man hela tiden måste ha i åtanke.
Det Fulton talar om pekar i riktning mot det som i samband med Tranströmers poesi kallats för "koncentrationens konst" (Schiöler). Han berättar att detta gjort att han ibland tvingas återvända till tidigare översättningar, för att göra dem bättre, trognare originalet. Ett exempel är en av de haikudikter som ingår i Sorgegondolen (1996):
Den vita solen
träningslöper ensam mot
dödens blåa berg.
I Fultons första översättning, publicerad året därpå (1997) heter det:
The white sun’s a long-
distance runner against
the blue mountains of death.
Den senast översatta versionen från 2011 ligger närmare originalets rytmiska schema (5+7+5), i viss mån även dess tema, men de bägge varianterna tjänar främst som exempel på den nyansrikedom som en översättare har att upptäcka i Tranströmers poetiska universum.
The white sun, lonely
orienteer on the way
to death’s blue mountains
Mycket att upptäcka
Svårigheterna till trots är Tranströmers poesi med andra ord tacksam att översätta, även bildspråkligt. Det är Robin Fulton övertygad om och understryker att de Tranströmerska metaforerna trots allt tycks röra sig relativt obehindrat från språk till språk. Möjligen lite grann som den "kyrkklockklang" som mot slutet av dikten "Stationen" omärkligt växer till en lika väldig som ohejdbar "världsomseglarklang". En klang som innehåller något för alla.
Maria Cristina Lombardi igen:
– Jag har märkt att italienska läsare särskilt uppskattar de dikter som innehåller försiktigt religiösa eller filosofiska underteman, som "Epilog" [“December. Sverige är ett uppdraget, / avtacklat skepp …" ur 17 dikter (1954)]. Dessa är mestadels lärare eller personer med hög utbildning. Andra tycker om dikter som gestaltar starka psykologiska upplevelser som "Drömseminarium" [“Fyra miljarder människor på jorden. / Och alla sover, alla drömmer …"ur Det vilda torget (1983)] och den långa prosadikten "Det blåa huset"["Det är en natt med strålande sol. Jag står i den täta skogen och / ser bort mot mitt hus med sina disblåa väggar." ur Det vilda torget (1983)] för att nämna ett par.
– Många är också förtjusta i hans haikudikter, fortsätter hon, särskilt i dem som man menar har ett religiöst drag. Eller dem vars bildspråk påminner om Ingmar Bergmans filmer, speciellt den haiku där självaste Döden spelar schack ["Döden lutar sig / över mig, ett schackproblem. / Och har lösningen" ur Den stora gåtan (2004)].
Så ur ett rent översättarperspektiv, vad är det egentligen som skiljer Tranströmer från andra poeter?
– Med det han inte har, menar Robin Fulton. Tranströmers poesi har varken Harry Martinsons en smula skrovliga och chansartade påhittighet, Werner Aspenströms ironi och sinne för de förtroliga detaljerna, den tidiga franska 1900-talspoesins yviga retorik, den referensvidd man finner hos Östen Sjöstrand ...
Och så allt det där som han har förstås, det "som man bara kan ana sig till, men som är svårt att fånga med ett sakligt utredande språk".
Av Henrik C. Enbohm
2012-03-20
 |
Henrik C. Enbohm är litteraturkritiker och redaktör för tidskriften Författaren. |
Fler röster om översättning
Tomas Tranströmer i världen, Kulturnytt, Sveriges Radio
Debatt i The Times’ Literary Supplement med anledning av Robin Robertsons nyligen utgivna Tranströmer-tolkningar (på engelska)
En kortfattad och kritisk jämförelse mellan Robin Fultons och Robin Robertsons översättningar (på engelska)