• Om Sverige och svenska språket
  • Litteratur
  • Musik
  • Samhälle
  • Språk
  • Om Sverige
  • Översätt ord i artiklarna

Tomas Tranströmer – "för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga"

Tomas Tranströmer. Foto: Ulla Montan

I januari 1954 härjades Sverige av de svåraste stormarna på decennier. Väderlekstjänsten SMHI rapporterade att hela skogsarealer jämnats med rötterna när vindbyar på uppemot 36 m/s svept fram över flera av de mellansvenska länen. Strax norr om Gävle förliste ånglastaren S/S Nedjan och tog med sig en besättning om 17 man i djupet. Våren befarades vara långt borta.

I början av april utkom dock ett tunt dikthäfte som med sitt vilsamt himmelsblå omslag skulle visa sig bli 1950-talets mest omtalade litterära debut. Poetens namn var Tomas Tranströmer. En vid det laget inte alldeles obekant tjugotreåring som efter att ha publicerat dikter i gymnasisttidskrifterna Loke och Medan Lagrarna Gro redan 1948 också hunnit medverka i ett flertal av dåtidens mest ansedda litteraturtidskrifter.

Vid ett ytligt betraktande var det möjligen inte mycket som skiljde debutdiktsamlingen 17 dikter (1954) från flera av generationskamraternas. Mer iögonfallande var hur komplett han redan nu var som diktare, och hur han redan nu tycktes träda fram i fullskalig helfigur. Bland annat ansåg den blivande Cambridge-professorn Göran Printz-Påhlson i sin recension att få svenska poeter har behandlat de klassiska versmåtten med en elegans liknande Tranströmers. Samtidigt förundrades han över poetens "formuleringar, så precisa att man omöjligt kan glömma dem". I Aftonbladet slog kritikern och poeten Karl Vennberg fast att "en fläckfriare debut skulle det vara svårt att leta upp" medan kritikernestorn Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter skrev hänfört om de förtätade bilder som sedan dess varit Tranströmers lyriska adelsmärke. Så pass att den unge poeten sägs ha sökt upp Lagercrantz för att personligen framföra sitt varma tack.

Inte heller de båda följande samlingarna, Hemligheter på vägen (1958) och Den halvfärdiga himlen (1962), skulle göra kritikerna besvikna. Tvärtom befäste dessa ytterligare Tranströmers ställning på den lyriska parnassen. Men snart tonade nya oväder upp. Denna gång kring poeten, och på ett sätt som nästan förebådats i en av debutdiktsamlingens avslutande dikter: "Klockan 18 kommer vinden / och spränger fram med dån på bygatan, / i mörkret, som en ryttarskara."

Poesi i en politisk tid

När Tranströmer fyra år senare återkom med diktsamlingen Klanger och spår (1966) hade den litterära väderleken slagit om och skiftat från den dokumentärt färgade nyenkelhet och experimentella konkretism som inlett decenniet. Mot bakgrund av bland annat händelseutvecklingen i Vietnam framträdde i stället en generation unga poeter och kritiker som i allt högre grad manade till ideologisk formering och omvärldsengagemang. Poesin skulle befrias från sin förmenta traditionsbundenhet och allehanda bildspråkliga bojor. Så bara några år efter att senast ha berömts för sin formfulländning och poetiska självständighet utpekades Tranströmer under dessa så kallade "strömkantringens år" plötsligt som distanserad, borgerligt bakåtsträvande, reaktionär. I ett samtida brev till den amerikanske vännen och kollegan Robert Bly berättar han om den uppståndelse som följde på bokens blandade mottagande i pressen. "En sorts grotesk Tranströmerdebatt uppstod", skriver han och fortsätter:

I stort sett har man tyckt illa om att jag inte förnyat mig tillräckligt, att jag inte är tillräckligt intresserad av massmedia, McLuhan, pop eller "konkretism". Den andra anklagelsen består i att jag inte är tillräckligt socialt och politiskt "engagerad". Nu är det ju så att jag i själva verket haft social heltidsarbete i 7 år – du tror kanske att detta skulle ge mig en sorts dispens – ah då känner du inte det nuvarande svenska kulturklimatet. Den politiska anklagelsen består i att jag inte är ideologiskt styrd; i år bör man helst vara deklarerad marxist. I stället har man funnit suspekta inslag av gammalmodig individualism, t.o.m. religiositet. Jag tror inte det går att ge ett begrepp om det nuvarande svenska kulturklimatet för någon utlänning. Jag skickar dock en artikel ur DN som ett smakprov. (ur Air Mail, 2001)

Trots att de anklagelser som riktades mot Tranströmer till stora delar helt saknat grund – vissa kritiker ansåg till och med att samlingen varit hans dittills djärvaste – blev Klanger och spår den första av Tranströmers diktsamlingar som i originalutförande inte trycktes i mer än en upplaga. Men medan han i Sverige hade svårt att "vinna tillbaka den yngre publik som anmält skepsis på politiska grunder" (Kjell Espmark) var hans internationella ryktbarhet i stadigt uppåtgående, och mot slutet av 1970-talet kunde hans verk läsas på ett trettiotal språk.

Av de fyra diktsamlingar han under samma tid publicerade i hemlandet är det i synnerhet en som intar något av en särställning och som utan större omsvep dessutom skulle kunna gälla för en av författarskapets mest odiskutabla höjdpunkter, Östersjöar.

Östersjöar – och vidare

"Det var före radiomasternas tid. / Morfar var nybliven lots", läser man i upptakten till diktsviten Östersjöar (1974) vars ramberättelse utgörs av familjeminnen från den ö i Stockholms skärgård, Runmarö, där Tranströmers morföräldrar bott och där han själv alltsedan barnsben tillbringat de flesta av sina somrar. Men som alltid i Tranströmers poesi spelar även samtiden och historien med stort H en framträdande roll i de sammanlagt sex sviterna. Och så vinden förstås, som i den andra svitens inledning för med sig berättelser och röster från dem som lever och levt i det nordiska innanhavets direkta närhet: "Vinden går i tallskogen. Det susar tungt och lätt, / Östersjön susar också mitt inne på ön, långt inne i skogen är man / ute på öppna sjön […] Ett nytt vindrag, det brusar om andra stränder. / Det handlar om kriget. / Det handlar om platser där medborgarna är under kontroll, / där tankarna byggs med reservutgångar, / där ett samtal bland vänner verkligen blir en test på vad vänskap / betyder."

I bokens näst sista svit återfinns också förebudet om den tystnad som med hänsynslös kraft och under skrivandet av memoarboken Minnena ser mig (1993) skulle drabba poeten i egen hög person. Men inte än. I dikten anas i stället den ryske kompositören Vissarion Sjebalin, som efter att ha fallit i onåd hos makten just fått sitt anseende återupprättat när det obegripliga inträffar: ”Då kommer hjärnblödningen: högersidig förlamning med afasi, kan / bara uppfatta korta fraser, säger fel ord. […] Men musiken finns kvar, han komponerar fortfarande i sin egen stil.”

Innan samma öde skulle sätta punkt för den svenska 1900-talspoesins mest särpräglade röster var det just rösten som i och med Östersjöar på allvar skrevs in i den poetiska texten. I en intervju har han sagt att tonen i Östersjöar liknar hans egen röst mest, hans "sätt att tala som en vanlig människa", och det är möjligt att i de efterföljande diktsamlingarnas ofta lite längre dikter se ett närmande till ett mer berättande anslag än tidigare.

Bilder, förtrollning och precision

Ändå blev Tranströmers tystnad inte särskilt långvarig, om än på något vis signifikativ för det starkt koncentrerade tonfall som präglar de bägge storsäljande diktsamlingarna Sorgegondolen (1996) respektive Den stora gåtan (2004). Den för Tranströmer typiskt bildspråkliga precisionen, som poeten Lasse Söderberg träffande jämfört med en urmakares, finns kvar liksom förmågan att få de "poetiska underverken att ske mitt på ljusan dag", för att parafrasera Karl Vennbergs recension av Klanger och spår.

"Att förtrollas – ingenting är enklare", säger poeten själv i en dikt om blåsipporna – "markens och vårens äldsta trick" (Det vilda torget, 1983). Ingenting kunde heller bättre sammanfatta det sätt på vilket denna ordmagiker förtrollat och alltjämt förtrollar läsare över en hel värld. En värld som han på samma blott skenbart enkla sätt fått att framstå som ett enda pågående mirakel. Alltid densamma, alltid ny.

Av Henrik C. Enbohm
2012-03-20

Henrik C. Enbohm är litteraturkritiker och redaktör för tidskriften Författaren.

Åsikterna som framförs i artikeln är skribentens egna.

Verk av Tomas Tranströmer på svenska

17 dikter (1954)
Hemligheter på vägen (1958)
Den underjordiska himlen (1962)
Klanger och spår (1966)
Mörkerseende (1970)
Stigar (1973)
Östersjöar (1974)
Sanningsbarriären (1978)
Det vilda torget (1983)
För levande och döda (1989)
Minnena ser mig (1993)
Sorgegondolen (1996)
Air Mail: Brev 1964-1990 (2001)
Den stora gåtan (2004)
Dikter och prosa 1954-2004 (2011)