Svenska deckare
– samtidsdramer och underhållning
Det har sagts lite tillspetsat att om man vill veta vad som händer och diskuteras i samtiden ska man läsa deckare. Och det är verkligen en varierad och färgstark flod av kriminalhistorier, polisromaner, deckare, spänningsromaner som sköljer genom landet nu.
Varför så mycket hemskheter?
Jag läser själv massor av deckare, svenska och utländska, det är ett starkt sug att leta upp de nya i bokhandeln eller på biblioteket. Men varför är vi så förtjusta i att läsa om brott, mord och gräsligheter? Jag tror det är ett sätt att åtminstone i böckernas värld se att det goda kan ha en chans. Jag gläds åt att ett gäng poliser som lever miserablare liv än jag ändå orkar vara hängivna brottsbekämpare. Och bortsett från att det naturligtvis är underhållning, så blir det en slags rening att läsa sig genom det hemska fram till upplösningens ljus.
 |
|
Stadsmuseet i Stockholm ordnar Millenniumvandringar i Mikael Blomkvists och Lisbeth Salanders fotspår. Turen startar hos Blomkvist här på Bellmansgatan 1. Foto: www.imagebank.sweden.se © Frédéric Reglain |
Många författare – stor publik
Kriminallitteraturen spänner över hela fältet av mänskliga känslor och handlingar, från det lättsamt komiska till det starkt upprörande. Många av de svenska spänningsförfattarna är kvinnor. Här finns Alexandra Coelho Ahndoril (ena halvan av pseudonymen Lars Kepler), Karin Alvtegen, Marianne Cedervall, Anna Jansson, Camilla Läckberg, Marie Jungstedt, Åsa Larsson, Liza Marklund, Katarina Wennstam, Helena von Zweigbergk. De är alla starka personligheter som berättare, många gånger har deras böcker ett kvinnligt perspektiv på händelserna. De har vunnit en stor publik både bland dem som köper böcker och bland dem som lånar på biblioteken.
Några manliga författare i genren är Arne Dahl (pseudonym för Jan Arnald), Åke Edwardson, Kjell Eriksson, Jan Guillou, Lars Kepler (pseudonym för Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril), John Ajvide Lindqvist, Stieg Larsson, Henning Mankell, Johan Theorin, Jens Lapidus, Leif GW Persson, Anders Roslund/Börge Hellström, Håkan Östlundh. Många av dessa namn lanseras nu stort utomlands och det känns som att de fått en celebritetsstatus, de har blivit folkliga hjältar på parnassen.
Genom dessa, och många fler kommer vi nära många av de senaste årens stora händelser och debatter i Sverige. Det kan handla om politik, genusfrågor, organiserad brottslighet, miljödebatt, trafficking, prostitution, mordet på Olof Palme … men också om existentiella frågor. Personerna i böckerna, särskilt centralfigurerna, är drabbade av svåra problem och karaktärerna beskrivs ofta som grubblande människor. De möter en dramatik som utmanar både det egna livet och livet i stort. Men de är också sammansatta personer och även i djupt allvarliga berättelser kan det bli dråpliga kollisioner mellan en originell figur och omgivningen. Det är ju så, att även i de svartaste tragedier finns burleska upptåg.
 |
| Åsa Larssons böcker uspelar sig på verkliga platser i trakterna kring Kiruna. I romanen Till dess din vrede upphör ligger en hemlighet dold i ett flygplan på botten av sjön Vittangijärvi. Foto: www.imagebank.sweden.se © Johan Ylitalo |
Landet runt, från Ystad till Kiruna
Vi som läser oss genom deckarna möter många Sverige, färdas mellan platser och skilda sociala förhållanden. I Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge berättar Johan Theorin, med en gammal man som en av huvudpersonerna, originellt och spännande om ett dimhöljt och vardagligt Öland. Henning Mankell har under många år tagit oss från Ystad i sydligaste Skåne till norrländska småstäder och visat oss ett land som är höljt i skuggor, tvivel och med kanske aningen av hopp om framtiden. Genom att följa några stockholmspoliser från 1970-talet och framåt har Leif GW Persson också följt samhällsutvecklingen under samma tid – resultatet är en slags modern Comédie Humaine. Arne Dahl med sin stora serie om polisstyrkan A-gruppen, Jens Lapidus med Snabba cash och Aldrig fucka upp, Stieg Larsson med den postuma Millenniumserien (Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden, Luftslottet som sprängdes).
Anders Roslund och Börge Hellström tar läsaren till den undre världens Stockholm, till organiserad brottslighet, internationella ligor, politiska extremgrupper och debatter om genuspolitik, journalistik, etik och rättsmedvetande. Åke Edwardson och hans hjälte, kommissarie Erik Winter, visar upp Göteborgs societet och rännstenar. Gruvstaden Kiruna i nordligaste Sverige ser vi genom Åsa Larssons ögon.
I ett antal spänningsromaner gestaltar Karin Alvtegen moraliska och etiska begrepp som skuld, svek, skam. I de omdebatterade Smuts, Dödergök och Alfahannen har journalisten och författaren Katarina Wennstam satt våld och övergrepp mot kvinnor under luppen och låtit en krets jurister och mediemänniskor gestalta svåra moraliska och rättsliga problem. Författarna bakom namnet Lars Kepler skrev med Hypnotisören en mörk deckare som rör sig mellan realism, vetenskap och mystik. Det är en bok vars form ligger nära både det filmiska och det man kan finna i serietidningar som Batman.
 |
| I Johan Theorins debutroman Skumtimmen vandrar en mördare omkring på det öländska alvaret. En liten pojke försvinner och det karga landskapet tar över. Foto: www.imagebank.sweden.se © Ulf Huett Nilsson |
Gränsöverskridare
En bra historia är omöjlig att stänga inne i ett alltför litet rum. De flesta spänningsförfattare låser sig inte vid genren, utan överskrider gränserna eftersom de har mera att berätta.
En författare som Håkan Nesser har många gånger hållit en dubbel profil. Han är en varierad och fantasifull berättare, med ett fint språk och en glädje i själva fabulerandet. Han skriver också ofta om det gränsland i livet mittemellan fantasin och verkligheten. Och med Låt den rätte komma in tog John Ajvide Lindqvist skräckromanen till Sverige på allvar, gjorde den seriös i en originell och smärtsam skildring av barndom och utanförskap.
Det är lite slarvigt att enbart kalla dessa böcker ”deckare”. Det är ju en mycket varierad, vildvuxen och vital genre, där vi upplever våra värsta mardrömmar, samtidigt som vi får en kanske oväntad vinkling av samtidshistorien. Och så – jag erkänner det villigt, är det ju underhållning – helt enkelt förfärligt spännande!
Av Arne Johnsson
2010-05-03
Arne Johnsson har gett ut ett flertal poesisamlingar. Han är också verksam som litteraturkritiker och bibliotekarie.
Åsikterna som framförs i artikeln är skribentens egna.