Läsa, andas, äta, läsa
– en personlig betraktelse av svensk samtidslitteratur
"Att läsa är som att andas och äta – nödvändigt och viktigt." Arne Johnsson begrundar läsandets magiska krafter och ger inspirerande ingångar till svensk samtida litteratur.
Kulturer berikar varandra
Sverige är ett litet land med en imponerande litterär bredd. En lista på författare kan ha många olika ingångar, kvinnligt – manligt, yngre – äldre författare, en genre jämförd med en annan, romaner – noveller … Alla sätt att göra det på är både givande och orättvisa.
När jag läser riskerar jag att provoceras, roas, bildas, drömma, längta. Betraktar jag det jag tar del av finns bara en gemensam nämnare – ingen alls! Vi är sammansatta varelser som söker på många ställen efter att berika våra liv. Jag strövar i litteraturen. Såväl bland de yngre som bland de äldre författarna finns traditionella berättare, sådana som experimenterar, författare som använder sig av historien, som skriver om samtiden, romantiker, landsbygdsskildrare, författare med internationell bakgrund.
Den stora världen, den globala utsikten, har alltid funnits. Sverige är litet och man behöver se sig omkring. Invandringen, de stora strömmar av människor som av egen vilja eller på flykt rör sig över planeten på ett annat sätt än förr gör att kulturer nu blandas och berikar varandra hastigare och mera omfattande. Livserfarenhet får man av allting men detta lägger ytterligare aspekter till tankar och berättelser om vad det är att leva – från kärleksskildringar till gestaltningar av språkets underbara förmåga att alltid förändra sig.
Bilden av ett land och ett språk
Om alla dessa verkligen olika författares berättelser var en enda skulle den handla om ett land som då och då liknar Sverige. Där finns drömmare, älskande, skurkar, arbetande, mödrar, fäder, barn, främlingar, minnen. Jag blir rörd vid tanken på fantasins storhet, fascineras av författares mödosamma arbete med att få världar att växa fram på papper och skärmar.
Det låter självklart att språk och berättelse smälter samman till ett, men det är inte alltid så enkelt. Läser man Susanna Alakoskis berättelser Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset förstår man vad jag menar. De handlar om barns och vuxnas utsatthet och främlingskap, hennes språk är hela tiden i rörelse, lyser av ilska eller brinner med ett stilla ljus, det är svenska och samtidigt något annat. Peter Kihlgårds romaner och berättelser är hisnande äventyr i själen och miljön. Han visar förvandlingar, tidsförflyttningar, komik, ilska, glädje, erotik, ensamhet med fingertoppskänsla i berättandet och språket för livets smärta och rädsla.
Jonas Hassen Khemiri skildrar samtiden i romaner och pjäser och han gör det bland annat genom att låta språket vara liksom öppet för just samtidens rörelser. Hans Gunnarsson är en novell- och romanförfattare som med medkänsla och återhållsam humor berättar om det vi kallar ”den grå vardagen”. Den lyser av ett hemlighetsfullt ljus. Marjaneh Bakhtiari har i ett par romaner, med humor och berättarglädje som bottnar i allvar skildrat familjer med iranskt ursprung och deras strävan att leva i Sverige. Klas Östergren rör sig verkligen kring sin samtid, men skapar då ett skimmer av evighet, saga och myt. Hos Jerker Virdborg rör sig berättelserna nästan plågsamt nakna vid mystiken under vardagens yta.
Att söka efter berättelsen om människan
Elisabeth Rynell har en angelägen ton och hon berättar som om det är förtroenden. Romanerna handlar om sökande efter livets sanna värden, efter ursprung och sammanhang. Ellen Mattsons precisa, sinnliga och mycket inträngande skildringar av utsatthet, kärlek och hängivenhet i nutiden och i det förgångna är mycket intensiva. Anne Swärd har övertygande skildrat ett inte alltför avlägset samhälle som brutit samman. Mirja Unge är lyhörd för sköra och ömtåliga människors sätt att vara, tala och känna. Hon berättar ofta om själslig isolering, kontaktsökande, osäkerhet.
Sara Stridsberg har i ett par uppmärksammade romaner närmat sig paradoxalt motsatta kvinnobilder – den febrigt mörka rebellen och den till synes kuvade nymfen – när hon ger sina berättelser om kvinnlighet, samhälle och, ja livet, som det kan gestalta sig i det tjuguförsta århundradet. Alexandra Coelho Ahndoril är en skildrare av mänskligt lidande och lust. Hon har i tre romaner gjort inträngande porträtt av sårbara kvinnor ur historien, vilka befunnit sig alldeles vid sidan av makt och inflytande. Prosaförfattaren och poeten Agneta Pleijel har levandegjort det svenska/stockholmska 1700-talet. En stor del av hennes författarskap är en slags undersökning, man kan se det som ett sätt att via den bitvis personliga historien om en släkt till sist finna berättelsen om människan själv.
Burleskt jordiskt och ljuvt himmelskt
Kerstin Ekman, Torgny Lindgren, Per Olov Enquist – i sina mycket närgångna skildringar av människans svagheter rör de sig i olika tider, de berättar om samtid, historia, barndom. De är fantastiska skildrare av människor och av landskap och miljöer. De ser alla det särskilda, det asymmetriska i människan och i allt omkring henne som gör henne till en så fascinerande varelse. Bilderna av deras författarskap sammanfattar i mitt tycke vad den här texten handlat om: hur nödvändig den goda, oförutsägbara berättelsen är, hur vi behöver det burleskt jordiska och det ljuvt himmelska.
Av Arne Johnsson
2010-06-03
Arne Johnsson har gett ut ett flertal poesisamlingar. Han är också verksam som litteraturkritiker och bibliotekarie.
Åsikterna som framförs i artikeln är skribentens egna.